Inte bara justering. Transformation!
Det kommer inte att räcka med att förändra lite i marginalen. Det kommer inte räcka med ny teknik och effektivare processer. För att säkerställa en socialt rättvis utveckling inom planetära gränser behövs en omfattande samhällsomvandling.
Inom det som idag marknadsförs som hållbar stadsbyggnad syns ofta exempel på samma gamla konventionella byggande – men klädd i grönt bling
. Alltså påklistrade miljötekniska lösningar som mer framstår som kosmetika snarare än verkligen möter våra fundamentala behov av nya sätt att bygga för mer hållbara sätt att leva. Väldigt sällan ser vi exempel på det vi måste göra mest: anpassa befintlig bebyggelse för att främja mer resurssnåla vardagsliv.
Det krävs mer än mer än bara teknikskifte
Behovet av omställning spänner i verkligheten över alla sektorer och kräver att vi granskar hur människors sätt att leva och agera samverkar med utvecklingen av teknik och infrastruktur, det som brukar kallas sociotekniska system. Samtidigt som vi måste röra oss mot en fossilfri energimix, så måste vi också se till att hela bebyggelse- och transportinfrastrukturen och relaterade regler, incitament och sociala normer stödjer en mer hållbar organisation av samhället och vardagslivet.
Det räcker till exempel inte att elektrifiera fordonsflottan. Vi måste samtidigt se till att vi behöver färre bilar och att vardagen inte kräver så mycket motoriserad transport för det stora flertalet. Det kan inte fortsättningsvis vara ett alternativ att ta bilen ett par kilometer för ett vardagsärende. En sådan förändring kräver omfördelning av ytor och privilegier – men också omorganisation av vardagen och vad vi ser som normalt och önskvärt. Något som pandemin visat kan gå väldigt fort.
Ett systemperspektiv gör skillnad
Politiska och kulturella föreställningar om vad som är möjligt måste brytas och omformas, vilket går bortom det som ofta diskuteras som beteendeförändringar
och hur man gör det lätt att göra rätt
. Ett sådant fokus missar ofta mer strukturella inlåsningar och underhåller paradoxer: som att driva en planering som lovordar främjandet av gång- och cykel, samtidigt som ansvariga politiker framhäver privatbilism som en oinskränkbar rättighet och kommunen eller regionen i på det stora hela underhåller och underlättar de system som främjar bilåkande.